asfaltsblomma

Vad är det med mig och att alltid lyckas göra mig illa någonstans? Eller att bara ha ont för den delen heller utan någon till synes speciellt märkbar anledning. Jag står ut med nästan vad som helst i alla väder och just när det kommer till fysiskt ont har jag varit med om hyfsat mycket. Jag har tänjt ut ledbanden i ena knät, haft ett antal hjärnskakningar, brutit ett lillfinger, skurit mig i handflatan på en flaska så att benet blottades och vridit knät ur led bara för att nämna några. Efteråt har jag nästan allid kunnat garva åt det och på köpet komma med en skrytsam och underhållande historia om vad jag har varit med om. Men den här gången är det annorlunda. Jag känner sån smärta att jag nästan börjar tro att jag är döende minst sagt. Mickes mamma har föreläst för mig: "Om du inte tar hand om detta nu kommer du att få så ont så du tror att du ska dö." Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om att en magkatarr kunde vara så här jävlig. Eller att det skulle kunna bli värre än vad det redan är.