Våren innebär lycka
Luften jag andas känns så frisk att den gör ont i bröstet. Solen har letat sig fram mellan molnen och trängt sig igenom allt det gråa trista som jag under de senaste månaderna har vant mig vid och accepterat som vardag. För första gången på väldigt länge är kaoset i min hjärna lugnt, jag kan tillåta mig själv att bara andas och släppa alla destruktiva tankar. Koncentrera mig på att bara vara i just det ögonblicket - med solen i ögonen, den lätta brisen som tilltar i styrka och sveper in kall kylande luft in i min öppna jacka, den hårda asfalten under mina fötter som är täckt av grus som knastrar under mina skor. Det slår mig lika plötsligt som en blixt från en klar himmel. Jag är lycklig. I just detta nu är jag lycklig. Det är lika sant som det faktum att himlens färg numera skiftat till blått.
Men det är inte alltid så. Ibland vill jag bara vara. Är trött, hela tiden trött, trött, trött. På allt. På det mesta. Fysiskt och psykiskt. Jag är trött på alla banala saker som kan störa friden och sysselsätta andra människors tankar, det som får dem att ödsla tiden på vad jag anser är ointelligent skitsnack. Kanske är det bara mig det är fel på. Kanske är det dem som borde ägna sitt liv åt något vettigare. Hursomhelst kan jag alltid hoppas på att det blir bättre sen.
